Jag är en person som försöker undvika att stöta mig med folk. Jag vill gärna vara omtyckt. Det är särskilt viktigt på mitt jobb eftersom man jobbar så nära varandra, man är beroende av en god stämning, en god kommunikation, att man känner att man får den hjälp man behöver för att inte slita ut sig själv (och de man jobbar med!). (Följande text är menat rent allmänt och har inte specifikt med jobbet att göra). Därför så har jag tyvärr "dumförklarat" mig själv på sista tiden. När jag reagerar på ett sätt som är helt naturligt, och egentligen fullt acceptabelt med tanke på upprinnelsen till min reaktion, så får jag genast dåligt samvete för att jag reagerade så, och dumförklarade mig själv. Det hade nog också lite att göra med att inte sätta den andra personen i skiten... Eller hur man ska uttrycka sig. För att rädda ansiktet på den andra? När det är den personen som borde fundera över hur h*n betedde sig. Sen var det väl så att jag chockade de andra som var där med min reaktion eftersom jag annars är väldigt lugn av mig. Därför så snackas det nu om detta, har jag förstått. Det är lugnt, snacka på ni. Men där har ni förklaringen. På samma sätt så verkar det vara OK för vissa personer att bete sig på ett sätt, men om jag gör precis samma sak, så blir det ett jevra liv i luckan direkt. Då är det helt plötsligt opassande, men den/de andra som också gör så här är bara charmiga och söta och roliga! Jag vet att det är pga fenomenet KFIB - Klubben För Inbördes Beundran. Men seriöst?!
Sen att det ska snackas så himla mycket om andra hela tiden... Jag orkar inte! Det finns ju ett talessätt (?) som säger "Den som snackar skit om andra i din närvaro snackar också skit om dig i din frånvaro" som jag hela tiden har i bakhuvudet. En gång i tiden var jag så himla rädd för detta, att folk snackade om mig bakom min rygg. Men det har jag för länge sedan släppt då det inte är nåt man kan styra över. Vill folk snacka så kommer de göra det, oavsett vad man försöker göra åt det. Och 95 % av det som sägs kommer aldrig komma till ens kännedom ändå. Men som sagt, jag har det i bakhuvudet... Och att jag har det där beror också på detta att jag inte vill stöta mig med folk. För gör jag det, då kommer ju folk garanterat att snacka om mig. Samtidigt så känner jag ändå, men snacka för fan, om ni vill... Suck, blir trött på mig själv...
För att göra någon slags sammanfattning här så känner jag mig lite... Diskriminerad med pekfingret på mig. Kanske inte riktigt så men jag vet inte hur jag ska beskriva det annars. Det är helt OK när andra, men jag får inte. Typ så.
Nu fick jag det sagt så nu ska jag gå och diska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar